EC & EP Pocahontas Mr Magic DSM

Text: Åsa Carnbrand
Heros Ragdoll
Internationell domare kat 1&2

Ragdoll är en mycket populär katt, rasen har varit störst med flest registrerade katter i SVERAK sedan 2008. De flesta säljs främst som sällskapskatt men många är även utställnings och avelskatter. Det som fått mej att skriva den här artikeln är att under senare år så har det successivt skett en förändring av rasen, inte till dess fördel, och jag är väldigt bekymrad och orolig över den här utvecklingen.

Just nu så är de väldigt spretiga i utseendet och det som oroar mej mest är de små, så kallade ”extremtypade” ragdolls, som inte ser ut som ragdolls i sin look. Det som är extra oroande är att de verkar ha hälsoproblem.

Ragdollen har minskat i storlek – det ska vara en långsträckt katt som inte INTE är cobby. En perser ska vara kort och cobby men en del ragdoll har idag mer cobby kroppar än raserna som ska ha det. Ragdollens signum är en trasdocka den ska vara lealös med längder och hänga i händerna helt avslappnad. Det finns givetvis undantag, men dagens kroppar är korta, satta och stela många gånger så känns det som att katterna är besvärade vid lyft.

En del katter står som bulldoggar med frambenen och armbågarna är utåtvinklade. Så har ragdollen aldrig varit skapt sedan jag började. Vad har hänt och kommer att hända med kropparna? Varför står de med armbågarna ut? Hur mycket mindre ska de bli?

Öronen som ska vara av medium storlek har minskat till nästan “small”. För mig har öronen haft stor betydelse för en korrekt look. Birman har ”rather small ” men många ragdoll idag har mindre öron än birman – detta samtidigt som det ska vara en signifikant skillnad mellan raserna. En korrekt placering av öronen är att ögats yttre vrå följer en linje till örats yttre bas.

Många har små öron som sitter nere på kinderna och ovanpå det rundade s.k. ”domade” toppar som förstärker örats låga placering. Ragdollen ska vara flat mellan öronen – den ska ha en svagt rundad panna men inte ”domad” vilket står uttryckligen i standarden.

Man ser nästan aldrig den unga ragdollen med stora öron och lite urvuxen för att ha att växa i utan nu är de ofta som små vuxna katter i en kattungekropp. Som en miniatyr – hur ska de då kunna växa och utvecklas rätt?

6 månader kattunge som är ”urvuxen” – vilket är helt normalt
4
Samma katt som vuxen och färdigutvecklad

Vi har och har haft väldigt fina ragdollkatter i Sverige men tyvärr så har trenden på de vinstrika katterna mer tenderat åt en mindre ragdoll, mindre öron, rundade toppar och fel ögonform, något som vi domare tillsammans med uppfödarna får ta ansvar för. Det största ansvaret tycker jag dock ligger hos uppfödarna. Det finns de som menar att de små cobby ragdoll katterna kommit till när ragdollen flyttades till kategori 1 med bl.a perser och att domarna då skulle prioriterat en mindre rundare ragdoll mer lik persern. Jag upplever
att detta absolut inte är sant – problemet med ragdollkatterna började långt innan de bytte kategori. Det har inget att göra med att de går i samma kategori som perser. En ragdoll och en perser är uppbyggda på helt olika sätt i både kropp och huvud och raserna ska skilja sig åt, precis som de ska skilja sig från birman och turkisk van.

Jag hör ibland att vissa uppfödare vill ha dem korta o runda med små öron och ”fluffy” päls – inget av detta står i dagens standard. Jag blir ledsen när jag ser dessa katter på utställning och många gånger i panel och även BIS. Vilka signaler sänder det till nya uppfödare och utställare? Ofta är det de katter som går bra på utställning som gör reklam för rasen. En katt som faktiskt inte följer standarden. 

Både vi domare och ni uppfödare måste nu göra en kraftansträngning för att få tillbaka storlek och den rätta Ragdoll-looken på våra fina Ragdolls. Sluta att prioritera dessa små fluffiga ragdolls med korta kroppar med fel look och typ. Därmed inte sagt att vi vill ha tillbaka de smala kroppar och huvuden som fanns i början när rasen kom till Sverige. Det ska inte vara för mycket eller för lite åt något håll.

I början av 2000 så hade vi en del problem med ragdollens hälsa och temperament vilket främst var upphovet till att jag och Christine Landin 2002 startade rasringen Scandinavian Ragdoll Club (SRC). Detta var en rasring för att samla alla intresserade och uppfödare från främst Skandinavien men även övriga världen – oavsett vilket förbund man var medlem i. Just lands- och förbundsoberoendet tror jag är en framgångsfaktor när det gäller utveckling och arbete inom en ras. Och jag tror att det också var detta som gjorde att det gick så bra – både för rasen och rasringen.

Vi startade upp ett hälsoprogram avseende hjärta och njurar och vi ställde även krav på uppfödarna som ville vara medlemmar. Det resulterade i att vi snabbt kom åt de problem vi hade på rasen och kunde genom avel minimera problemen då de flesta uppfödare tog sitt ansvar både gällande hälsa och temperamentet.

Typmässigt var ragdollen väldigt spretig och det fanns många olika typer. Man skiljde på gamla engelska linjer och nya amerikanska linjer. De engelska hade mer längder, större öron, blåare ögon och de amerikanske mer bredd i kinder, bredare kroppar men med längd och oftast sämre ögonfärg. Kort sagt – båda typer hade sina fördelar som vi önskade kombinera.

Vi hade ett stort engagemang i SRC i form av seminarium och uppfödarträffarar. Dessa var alltid väl besökta av både uppfödare, ägare, domare och domarelever. Jag och Christine åkte landet runt för att dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter. Klubben hade klubbmästerskap och även internationella ragdollutställningar i samarbete med Östkatten där det deltog minst 150 ragdoll.
Jag tror att den öppenhet klubben hade förde uppfödarna samman och var till stor grund för att rasen växte men framförallt att hälsoproblemen kom under kontroll och kunde avlas bort.

Standarden hade varit densamma sedan rasen blev godkänd och eftersom ragdollen ska vara en stor katt med längder så var det missvisande att det stod medium ben i standarden.
Vi arbetade fram en standardändring som började gälla 2007. Ändringarna som gjordes var främst på mitted mönstret men också att benstommen kunde vara både medium och stark – detta för att förtydliga att ragdollen är en stor katt.

Vi fick in mer bredd på kinderna vilket resulterade i att en del tyckte att ragdollen blev för kort o rund i huvudet. Man pratade om att den var extremtypad eller övertypad.
I mina ögon fick vi fram den bredd som står skriven i standarden ”well developed broad cheeks”. För att förtydliga att de inte blev kortare i nosen vilket oftast är en synvilla när du får mer bredd, så gjorde jag mätningar på mina katter Shinto född 1997, ”från gamla linjer” och Magic född 2002, med mestadels amerikanska linjer i stamtavlan. Eftersom Shinto såg längre ut i huvudformen och Magic kortare så var det intressant att se att på längden skiljde det 2 mm men bredden på kinderna skiljde hela 4 cm.

Shinto född 1997

Shinto näsrygg är 2,2 cm

Magic född 2002

Magic näsrygg är 2 cm
Shinto kindbredd ca 9 cm
Magic kindbredd ca 13 cm

Vad gällde pannan och profil så hade det varit många diskussioner och olika tolkningar i tidigare standard. En del tolkade att huvudformen/pannan skulle vara flata redan från pannan trots att det står ”flat plane between the ears”

Vi ville förtydliga med en standardändring som genomfördes 2011 att vi måste ha höjd i huvudet, och att ragdollen hade panna som andra raser, med höjd för att få till en bra profillinje.

Det fanns de som inte varit överens och tyckt att ragdollen liknar perser och kallat dem Perdolls. Själv kan jag inte se likheten då en perser har ett stop och ragdollen en kurva på sin profillinje.

Vad gäller kinder har det alltid stått “cheeks well developed” och där är inga ändringar gjorda. Vi tog bort fellistan då den inte fyller någon egentlig funktion – står det tex medium öron, ja då är “small and large” fel. Ett annat fel var om katten hade roman nose där ändrade vi till att nosen ska vara rak (straight nose) i standarden. Då blir ju en konvex/roman nose icke önskvärd även om det inte står som ett fel.

Under våren 2016 kom det fram att vi troligen har en defekt gen på ragdoll. Kattungar visade tecken på dvärgväxt och de dog unga. En hälsorådsgrupp i SRC (stor ros till er!) har gjort ett jättejobb för att försöka kartlägga katter och kommit fram till en individ som är trolig gemensam nämnare och s.k. bärare. Den katten kallas för PG. Man har samlat in pengar för att starta en forskning gjord av SLU för att hitta genen och förhoppningsvis ett DNA test. Man vet inte i dagsläget nedärvningen mer än att dubbleras ”PG-linjen” i en stamtavla kan man få dvärgar som oftast dör små. Alla blir dock inte dvärgar, men de kan få olika defekter och en del blir inte så gamla. Det finns flera exempel på dessa.

Mer information om detta finns att läsa på Scandinavian Ragdoll Clubs hemsida, här >

Citat från uppfödaren:

”Hon levde ca ett halvår. Jag gav bort henne tillsammans med en hane jag sålde till sällskap. Hon dog väl egentligen av upprepade förstoppningar, men hon hade typ deformerade leder (armbågar som inte kunde böjas) och höftledsluxation, och en väldigt förstorad tjocktarm. Hon var också liksom lite efterbliven. De byggde en trappa så att hon kunde komma upp i soffa och säng. Hon var MYCKET speciell och gudavacker.
Om jag hade ställt ut henne så hade hon säkert BISat, för hon var perfekt. Perfekta öron, profil att dö för, haka, runt kindparti och en fantastisk päls. Och om man höll henne rätt så såg hon ju helt bedårande ut. Ögonfärgen var WOW!!! Som sagt—- Såååå fin! Men fel tyckte jag.”

Adele ”dvärg”, Foto: Liselotte Wendel
Hero ”dvärg”, Foto: AnnaCarin Hammarstedt
6 månader gammal
6 månader gammal

Inte alla i kullen blir drabbade. Det finns en tendens på en del av katterna från dessa ”PG-linjer”, oavsett de är dubblerade eller bara finns på en linje, får ett säreget utseende och det är det som jag skrivit om ovan men utseendet varierar mycket på dem. En del är flata i toppen med större oftast lågt placerade öron. En del får små öron som är lågt placerade med rundad (domad) topp mellan öronen. Kropparna kan vara, som jag nämnde, vara kortare, satta och stela och katten står med armbågarna ut. Det är inte alla men det finns grader
av det. En del av dessa som ställts ut har det gått bra för, tyvärr ger det fel signaler till uppfödarna. Vissa får en väldigt djup blå ögonfärg och ibland ser de lite frånvarande ut i blicken. Många har Tyvärr, kan jag säga, så är en del väldigt söta att se på…

För mig har de ingen stark eller extrem typ. De flesta är inte korrekt uppbyggda i huvud och kroppsform och om man tror dessa katter är en ”genväg” till bra typade katter så hoppas jag att de flesta uppfödare tänker om. Jag tror inte att detta är rätt väg att gå.

Så länge vi inte vet om vad det här egentligen rör sig om så kanske uppfödarna ska vara lite restriktiva med att använda katter med ”PG-linjen” i avel trots att många tycker de ger en stark och extrem typ?

Man kan nog inte “ta bort” alla som har PG i sin stamtavla ur aveln men i alla fall inte dubblera den katten – det har ju visat sig att risken blir för stor då. Och för att minimera risken ytterligare bör det kanske inte avlas vidare på de små, korta och säregna lookarna tills vi vet vad som är fel? Avla ut på andra linjer precis som vi gjorde när vi kom till rätta med andra problem inom rasen – men framför allt inte avla in på bärare när man har en fri stamtavla.

Det får inte bli samma ”hysteri” som mer eller mindre utbröt då vi fick DNA-testen för HCM. Vissa ville då att alla så kallade bärare skulle tas bort från aveln. De flesta uppfödare var klokare än så och avlade därefter, dvs klokt. Vi får verkligen hoppas på att SLU hittar den felande genen och att det kommer ett test så småningom. Då kommer vi att veta och kunna komma till rätta.

Det som gör mej upprörd är att det finns uppfödare som prioriterar, avlar på och ställer ut dessa små så kallade ragdolls. Man kallar det för bra typade katter och de blir ofta små ”barnstjärnor” men oftast ser du dem inte på utställning som vuxna då de verkar växa ur sig och se konstiga ut som vuxna. En del kan fortfarande ställs ut men är oftast för små till växten.

Det här är inte hälsa för en ras välbefinnande och jag vill ge en stor eloge till de uppfödare som tar sitt ansvar och är ett stort föredöme för de nya. Jag vet om att det här är svårt och många tar det som kritik över sin katt som man älskar av hela hjärta. Men för rasens bästa måste vi sträva efter en ragdoll med hälsan i behåll som varje ägare kan få dela ett långt underbart liv med.

 

Stort Tack till:
  • Uppfödare som ställt upp med bilder och info.
  • Christine Landin för all input, hjälp och info. Du är mitt katt lexikon.

Ett axplock på vackra ragdoll i mitt tycke med en mycket fin RAGDOLL LOOK!

S*Famana's Quinn, Foto: Anna Mångs
GIC S*Pussels A Piece of My Heart, Foto: Evelina Hellenberg
EC & EP S*Pocahontas Mr Magic DSM, Foto: Åsa Carnbrand
NW SC DK Jaquet Bounty, JW DSM DVM, Foto: Karen K. Jaquet
GIC FIN*Cat's-JM Hot-Kiss JW, Foto: Nina Määttä
GIC Pl*Ragissa Walia JW, Foto: Lena Bråneke
BW GIC FIN*Celestial's Satavarma, Foto: Ludmila Pankova
FIN*Cat’s-JM One-Angel – Pic, Foto: Minttu Mansikka
SP S*Heros Dante DSM, Foto: Zuz
S*Krickelins Rafael, Foto: Minttu Mansikka